Vad är det första du tänker på när du hör ordet Mobilisera och vad innebär det för dig som talare?
– Det känns som ett positivt laddat begrepp – en kraft som förenar människor för en gemensam sak. För mig handlar det om att människor samlas, går samman för att skapa förändring när de ser något som inte fungerar. Samtidigt innebär det också att det finns ett motstånd – för om det inte fanns något att förändra, skulle mobiliseringen inte behövas.

– Som talare betyder mobilisering för mig just detta: att agera utifrån insikt och erfarenhet. Jag har själv sett vad som gick snett för min familj när vi var nya i Sverige, när vi ännu inte var etablerade. Under 20 års tid har jag samlat på mig kunskap och insett att vi inte var ensamma – hundratusentals familjer har upplevt samma utanförskap. Den insikten har format mitt kall. Jag har vigt mitt liv åt att förstå de grundläggande orsakerna till de utmaningar vi ser idag. Genom att lyfta fram forskning på ett levande och avdramatiserat sätt vill jag bidra till att hitta lösningar. Det handlar till exempel om att inspirera till en öppenhet inför det okända, att bygga broar mellan människor och skapa en psykologisk trygghet för alla som lever i Sverige. För när vi förstår varandra, kan vi också mobilisera för en bättre framtid – tillsammans.

Vad gör dig glad respektive bekymrad i hållbarhetsomställningen?
– Det som gör mig glad är att hållbarhet inte längre bara är en trend – det är en nödvändighet och fler människor än någonsin engagerar sig. Vi ser företag, organisationer och enskilda individer som kämpar för en bättre framtid, vilket inger hopp. Men det som bekymrar mig är att hållbarhetsomställningen fortfarande känns avlägsen för många människor. Vi pratar mycket om hur vi ska källsortera, minska vår klimatpåverkan och leva mer hållbart – men hur ska man kunna källsortera om man inte ens har börjat livsortera?

– Jag möter människor som kämpar för att få livet att gå ihop. De har inte ens tid eller energi att tänka på klimatet när de försöker överleva dagen. När någon lever i utanförskap, trångboddhet eller ekonomisk osäkerhet, så är det inte plastsortering som står högst på listan – det är hur man ska få mat på bordet, hur barnen ska få en bra framtid och hur man ska känna sig trygg i sitt eget hem. Här finns en stor utmaning i hållbarhetsomställningen. Vi riskerar att skapa ett ”vi och dem”, där de som har kunskap och resurser driver förändring, medan andra hamnar utanför. Inte för att de inte bryr sig, utan för att de aldrig har fått rätt förutsättningar för att ens vara med i samtalet. Hållbarhet kan inte bara handla om att rädda planeten – vi måste också rädda människor. Vi måste börja där de är, inte där vi tycker att de borde vara.

Kan AST:s fokusområde Mobilisera bidra till en hållbar framtid?
– Ja, och jag tror att det är helt avgörande! Mobilisering handlar om att inkludera, att engagera och att skapa en känsla av gemenskap. Vi kan inte prata om hållbarhet på ett sätt som känns avlägset och oåtkomligt för människor – vi måste knyta det till deras verklighet. Om vi vill att fler ska tänka hållbart, måste vi först hjälpa dem att hitta stabilitet i sin vardag. Vi måste skapa trygghet innan vi kan skapa förändring. När en människa känner sig trygg, när hon känner att hennes röst spelar roll – då börjar hon också se sin egen möjlighet att bidra.

– Jag ser det i mitt eget arbete. När vi börjar prata om hållbarhet i termer av mänskliga behov – trygghet, inkludering, framtidshopp – då börjar människor lyssna. Då ser de att hållbarhet inte bara handlar om miljön, utan om hela livet. Så ja, vi behöver mobilisera! Men vi behöver mobilisera på rätt sätt. Vi behöver lyfta fram människor som idag står utanför samtalet och göra hållbarhetsfrågan relevant för dem. Först då kan vi få en hållbar omställning som inte bara fungerar för vissa – utan för alla.