Hur arbetar du med omställning till ett mer hållbart samhälle?

– Jag modererar, programleder, projektleder och talar om klimatengagemang, ledarskap samt kulturens och berättelsernas roll i omställningen. Jag brinner för att bidra till ung inkludering i ”vuxna” sammanhang och få människor att känna omställningen, känna klimatkrisen. För om vi inte känner och på ett personligt, emotionellt plan förstår den enorma utmaning och faktiska kris vi befinner oss i, hur ska vi då på riktigt kunna lösa den? Med den frågan gnagande i mig jobbar jag med musikbranschen, bokbranschen och övrig kultursektor för att finna och skapa berättelser som kan sporra oss att handla rationellt, trots den stora dissonans de flesta känner när det kommer till klimatet. Det är en stor utmaning, som varit del av mig sedan jag var 13, men som också är grymt spännande och kul!

Vilken dissonans upplever du i hållbarhetsomställningen?

– Den som kanske alla andra också upplever. Den som så tydligt ligger och skaver i de flesta av oss. Hur kan det vara så att vi vet en sak, men så ofta, ändå, handlar i raka motsatsen? Varför flyger vi fastän vi inte borde? Varför äter vi kött trots att vi borde låta bli? Samtidigt upplever jag en annan slags dissonans kopplad till synen på unga och deras hållbarhetsengagemang. Det kan till exempel låta så här:

– Vad bra att du engagerar dig, ni unga behövs! Det är ni unga som kommer fixa det här!

Varpå jag svarar:

– Det är bra att vi är många unga som försöker och att du uppskattar det. Men vi är inte en majoritet och samhället har definitivt inte råd att vänta på att vi ska bli vuxna och ta över alla beslutsfattande positioner och ledande chefsbefattningar i bolag. Klimatkrisen är redan här och vi behöver agera på den nu.

– Svaret jag får efter detta är ofta rätt luddigt och intetsägande. Kan detta beskrivas som en dissonans? Eller är det bara ignorans? Jag tänker att det nog handlar om att det är obekvämt att veta att man själv är en del av problemet och att man själv också behöver vara en del av lösningen här och nu. Man vet att man måste engagera sig, föra samtalet vidare och bidra till omställningen – men man gör det inte och det skaver. Jag väljer att kalla det dissonans eftersom jag inte på allvar kan, vågar eller vill tro att det handlar om ignorans.

Vilka reaktioner möter du när du diskuterar hållbarhet med ungdomar?

– Jag möter en massa olika reaktioner, tankar, inspel och reflektioner. Framför allt märks det väldigt tydligt vilket stort engagemang som finns hos unga när det kommer till klimat och hållbarhet. Men det är också väldigt tydligt att oron många gånger trumfar engagemanget. Oron och hopplösheten inför framtiden är så stor att den upptar och kväver engagemanget. Det känns ofta alldeles för övermäktigt att orka bry sig, diskutera och vara medveten om de stora utmaningar som samhället står inför. Det är ett misslyckande från vuxenvärlden som heter duga att så många unga just nu träder in i vuxenheten och inte känner att det finns en plats för dem, inte känner sig lyssnade på och inte känner att ”ja, vi klarar det här” och ”ja, vad kul och viktigt det är att snacka om och praktisera hållbarhet”. Detta behöver vi prata mer om OCH finna lösningar på.

Vad kan beslutsfattare göra för att öka ungas delaktighet i hållbarhetsarbetet?

– Beslutsfattare måste börja göra det som beslutsfattare i alla tider varit alldeles för dåliga på: Möta den yngre generationen! Möta dem, lyssna till dem, inkludera dem i de beslutsfattande processerna genom dialog och praktik. Det handlar om att visa hur det kan se ut, men också att vara lyhörd för att förstå en verklighet som beslutsfattaren själv kanske inte fullt ut förstår. Hur kommer det här beslutet påverka den yngre generationen? Vilket avtryck lämnar jag efter mig och vilken problematik skjuter jag ifrån mig till morgondagens beslutsfattare? Att minnas vilket avtryck ett beslut har är att indirekt inkludera de unga.

Vad vill du uppnå genom att engagera dig i A Sustainable Tomorrow?

– Jag vill framför allt bidra till att få en av Sveriges största hållbarhetsarenor att bli lite bättre på ung delaktighet och inkludering i sina viktiga och stora samtal. Samtal som hittills har samlat många olika viktiga aktörer på scen och som haft många unga deltagare, men kanske för få unga på scen och för få programpunkter som direkt berört den yngre, nästkommande generationen. Jag hoppas att vi ska kunna få till ett nydanande intergenerationellt möte som bidrar till ökad förståelse mellan barn, unga och vuxna. Om vi inte förstår varandra kommer polariseringen och slitningarna mellan oss snarare att växa och utmaningen med att lösa klimatkrisen och börja ställa om blir ännu större.